Biskops Anders predikan i Fittja - 26-12-2013
S:t Stefanos böndag för förföljda kristna

Igår fick vi glädja oss över att Guds enfödde Son föddes till denna värld för att frälsa oss. Vi fick ta emot den frid som bara han, Fridens och Fredens furste, kan ge oss. Vi fick jubla med änglarna över att Gud har blivit människa. Vi fick tillbe och tacka för inkarnationens stora och ofattbara nåd. Samtidigt insåg vi att Gud kommer in i världen sådan den är. Han fick inte plats i våra boningar och härbärgen utan fick hålla till godo med djurens sällskap i ett stall. Gud kommer i ringhet och enkelhet som ett försvarslöst och hjälplöst litet barn, men man vill inte släppa in honom. Så förblir det genom historien. Den Gud som bara är kärlek och barmhärtighet väcker alltid motstånd, ja, hat. Mörkret vill inte ta emot ljuset. Därför insåg vi redan igår när vi firade julens mysterium att glädjen aldrig kan vara oblandad här på jorden. Sorg och smärta över att människor inte vill ta emot sin Frälsare och avvisar detta Barn fyller också vårt hjärta. Vi måste naturligtvis också granska vårt eget hjärta, där det finns mörker och motstånd som gör att vi inte alltid med hela vårt hjärta vill ta emot Barnet som sträcker ut sina armar och vädjar om vår kärlek. Det är en kall värld som Jesusbarnet har kommit till. Den jublande glädje vi känner över inkarnationen, Guds människoblivande, är samtidigt en klarsynt glädje. Vi vet att Jesus kommer till världen för att gå i närkamp med mörkrets makter, i vårt eget hjärta liksom i världens hjärta.

Den liturgiska färgen i dag på Sankt Stefanos festdag är röd, martyriets, men också Andens och kärlekens färg. Från stillheten och friden i stallet i Betlehem slungas vi ut på den plats i Jerusalem där diakonen och Kyrkans protomartyr Stefanos stenas till döds. Kontrasten kan inte vara större. Men så är det i livet. Glädje och sorg, godhet och ondska, frid och strid går samman och blandas om vartannat i denna värld. Det är i denna värld som Gud blir människa för att ingripa, för att förjaga mörkrets och ondskans makter. Vad kan då ett försvarslöst Barn göra mot dem som har all makt och våld till sitt förfogande? Innerst inne vet vi svaret. Detta Barn skall senare i sitt liv offra sitt eget liv på korsets heliga träd för att visa sin barmhärtighets allmakt. För förståndet är det oförståeligt men för det troende hjärtat en självklarhet. Den självutgivande kärleken är det enda vapen som kan besegra mörkrets makter och fördriva ondskan ur människans och världens hjärta. Genom att utge sig av kärlek på korset har Jesus Kristus en gång för alla brutit den ondes herravälde. Korset är segertecknet, men inte i den mening som världen skulle vilja. Jesus segrar genom att offra och förlora sitt liv. Sanningen och godheten segrar inte genom yttre maktmedel och maktspråk utan genom självutgivelse och offer. Jesus besegrar sina bödlar genom att av kärlek förlåta dem: "Fader, tillräkna dem inte denna skuld". Alla som går i Jesu fotspår och får ge sitt liv i hans efterföljd gör likadant. Stefanos säger innan stenarna har krossat honom helt: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd" (Apg 7:60). Med de orden dog han.

Så har det varit i alla tider när kristna har fått ge sitt liv som martyrer. Det är ett oavvisligt krav för att en martyr skall kunna bli heligförklarad att han eller hon förlåter sina bödlar. Som ganska nybliven biskop fick jag besöka stiftet Barbastro i norra Spanien, där ungefär 80% av alla präster blev dödade under det spanska inbördeskriget. Jag visades runt i den idylliska gamla staden och man förklarade för mig att på de gatorna ledde man biskopen fram till den plats där han skulle dödas. Han utsattes för allt slags smädelser, för hugg och slag på vägen, medan han hela tiden upprepade: jag förlåter er, mina barn. Det gjorde bara hans förföljare mer ursinniga, Till sist blev han offentligt kastrerad och dödad. Vi hör ständigt liknande berättelser från olika länder också idag, om vi inte håller för öronen och låtsas som om det regnar. För många är det för smärtsamt - eller är de kanske snarare likgiltiga? - för att ta in detta och inse att vår tid är martyriets tid i allra högsta grad. Äntligen börjar det gå upp också för medierna i vårt land att kristna förföljs i stor skala i många delar av världen.

Vad kan vi då göra? Svaret är enkelt: be. Bönen är vårt enda vapen, och det är ett mäktigt vapen. Det får aldrig förvåna oss att de som går i Jesu fotspår får lida för sin tro. Samtidigt får vi naturligtvis också kämpa för en värld där fred och rättvisa råder och ingen skall behöva bli förföljd för sin tros skull. Vi katoliker i Sverige behöver engagera oss mer i samhället för att försöka främja försoning och dialog. Men vi får aldrig glömma att bönen är vårt främsta och viktigaste bidrag till en bättre värld. Genom bönen stödjer vi också våra kristna bröder och systrar som just nu på olika platser i världen är utsatta för förföljelse. Martyriet är trons utsäde, brukar man säga. Den som senare skulle bli hedningarnas apostel, Paulus, var vittne till hur Stefanos stenades till döds och han gillade vad han såg. Ändå var detta martyrium också fröet till hans omvändelse. Gud kan vända något ont till gott. Att stå för sin tro även när det väcker motstånd och förföljelse är alltid något som väcker beundran, om än en motvillig sådan. Det gäller också vår situation som katoliker i Sverige. Vågar vi stå upp för vår tro även när den sätts i fråga och vår Kyrka blir angripen, då väcker det också våra vedersakare till eftertanke. Och vi får aldrig glömma, att vi måste älska dem som förföljer och förtalar oss. Som Jesu lärjungar måste vi alltid förlåta och förlåta, och förlåta återigen.

Idag är det första gånger som vi katoliker i Norden håller denna böndag för de förföljda kristna. Den Katolska Kyrkans historia i Norden visar oss att vi katoliker har lidit av förföljelser under flera århundraden. Vi är tacksamma för de martyrer som gav sitt liv för tron, t.ex. Södertäljes borgmästare Zacharias Anthelius som avrättades offentligt mitt i Gamla stan. Vi får inte glömma att deras trohet ända in i döden är ett exempel som kan styrka oss i tron också idag, när likgiltigheten så lätt smyger sig in i våra hjärtan. "Ni skall bli hatade för mitt namns skull" säger Jesus i dagens evangelium, "men den som håller ut till slutet skall bli räddad" (Matt 10:22). Också de som förföljer oss kristna kan bli räddade, så stor är bönens och förlåtelsens makt, för Jesus har segrat på korset.
+ Biskop Anders Arborelius ocd
S:t Botvid, Fittja 26.12.2013



home back2012 © S:t Botvids Katolska Församlingtopp
stat4u